Blogg

Blogg

En blogg om och av tvillingmorsan på den skånska landsbygden

Du har kommit till fru Sederblads alldeles egna mindre intelligenta funderingar i cyberrymden. Här kan du följa mitt liv på landet bland odrägliga hästskrällen, ungar, raggsockor i trätofflor och annat skräp. Enkelt sammanfattat som lantlig glamour.

Lämna gärna ett avtryck för eftervärlden genom snälla kommentarer i inläggen för då blir jag världens lyckligaste lilla människa. På riktigt alltså.

För att komma till vår officiella, ganska fula hemsida för Sunnanå Häst klickar du bara på länken. Enkelt va? Jag ska göra om sidan någon dag, var inte oroliga...

Hemresa och kroppsvisitering, day 10, 31:e juli

FamiljSkapad av Angela Sederblad sön, juli 31, 2011 13:12:41

Trött, på gränsen till medvetslös. Har varit vaken nästan hela natten för att kunna sova gott på planet på hemresan och "komma rätt på tiden" där hemma. Frågan är bara hur i hela fridens namn man ska kunna hålla sig vaken tills dess. Enda möjligheten är väl om man inte sätter sig ner på hela dagen? För så fort rumpan nuddar stolen är det kört. I timmatal. Däremot är chansen att man somnar ganska liten när maken liten senare idag försöker ratta hela familjen i bil till Newark. Detta trots att baksätena är väldans bekväma. Man kan nog till och med sträcka sig till att säga att risken är minimal eller nästintill obefintlig att man skulle råka slumra till. Oavsett hur många gånger bilen kör fel. Så behöver vi inte prata mer om det.

Blåbärsmuffins för sista dagen. My God, vad jag kommer sakna dem! Vissa nöjde sig inte med blåbärsmuffins till frukost idag, utan gav sig även på att tömma popcornmaskinen. Ja, det går ju bra det också. Är man på semester så är man.

Semesterfiraren och popcornfanatikern Felicia.

Nej, nu har jag inte tid att sitta här inne längre. I plurret igen! Och sen packa klart och avfärd mot flygplatsen. Bye, bye!

Så här skönt hade vi det i poolen... jag och lilla Flisan... när vi tog denna semesterns sista dopp.

Hemresa. Tja, vad kan man säga? Det var inte så att det var någon i familjen som längtade hem precis.

In i bilen med packning och alla ungar och full fart mot Newark flygplats. Trots att maken körde lyckades jag slumra till i någon minut innan jag bryskt vaknade till liv igen. I vanliga fall är det inte något större fel på min makes bilkörning, men i USA har det inte varit någon större succé för honom bakom ratten. Kanske kan man skylla på åldern?

En cool liten kille i "airtrain" på väg till flygplatsen. Denna killen hittar till de flesta toaletter inom New Jersey området och även till en stor del av New Yorks toaletter. Notera den därför ständigt öppna gylfen ;-)...

Vi lämnade hyrbilen och gjorde vår incheckning via automat. Klart! Trodde vi... och ställde oss i någon konstig, lång kö som vi inte riktigt visste vart den ledde. Antagligen trodde vi att det var någon extra säkerhetskontroll för att komma in på flygplatsen. Eller, jag vet inte. Fel blev det i alla fall. Riktigt rejält fel. Det började med att fru Sederblad blev kroppsvisiterad på det VÄLDIGT noggranna amerikanska sättet. Jodå, det började pipa när jag gick igenom bågarna. Ingen panik, det larmar för fullt varje gång jag visar mig på en flygplats. En kvinnlig kroppsvisiterare tillkallades och jag fick svara på en jädrans massa frågor.

- Vill du ha ett privat undersökningsrum, frågade kroppsvisiteraren och tog på sig plasthandskar. Nu skojar jag inte, alltså. No!! No, no, no! Absolutely not! svarade jag. Amen, för helvete! Jag överlevde undersökningen och även mina väskor blev noggrant genomsökta. När kontrollanten började rota fram hudlotion och annat ur min väska och påpekade att jag inte fick ta det med mig, började jag ana att något inte stämde. Som typ att vi hade hamnat i säkerhetskontrollen utan att förstå det... Som en liten parantes vill jag då nämna att resten av familjen hade lyckats ta sig igenom den förmodade säkerhetskontrollen med resväskor och allt (bortsett från att Ville fick lämna ifrån sig några flaskor med schampo och liknande), men ingen av dem hade anat oråd. Inte ens maken, som ju faktiskt är en väldigt berest man.

-Hmm, I think this is a mistake, sa jag till mannen som hjälpte mig packa ihop alla mina saker efter den grundliga genomsökningen.

-Yes, since you are not allowed to bring these items with you, you must leave your belongings here, sa mannen och började vifta med en massa prylar ur min necessär.

-Oh no, I don´t think so! I´m not leaving anything behind. Because I didn´t reeeeeally intend to go through the security control, sa jag. At least not at this point...

Alltså, jag framstod nog inte som den mest intelligenta varelsen som den mannen stött på... på en flygplats... eller överhuvudtaget... Men efter att ha förklarat för honom att vi faktiskt rest förut (även om man inte skulle kunna tro det) och bara drabbats av tillfälligt hjärnsläpp eller möjligtvis solsting så insåg mannen vad som hänt och gick för att hämta resten av familjen på andra sidan glaset. Och se där, där stod de ju allihopa, snällt uppradade. Felicia stortjöt eftersom hon trodde att hennes mamma var förlorad för alltid, typ livstid i amerikanskt fängelse. Men det var ingen fara på taket. Fru Sederblad hade rett ut missförståndet och den snälla mannen hjälpte oss upp till andra våningen för att checka in våra väskor. Puh!

Lång, lång kö och sen tillbaka till säkerhetskontrollen igen. Och in med fru Sederblad för kroppsvisitering igen. Nej, jag skojar inte. Och det var inte det minsta roligt. Den gången heller.

Ungarna fördriver tiden på flygplatsen innan hemresan...

Lite tråkigt att vänta är det trots allt, tycker Rasmus...

Nu är vi hemma för ett bra tag framöver och jag har fått konstaterat att det förmodligen är en metallklämma i min ena njure som gör att det piper nästan varje gång jag går igenom bågarna i säkerhetskontrollen. Kan vara bra att veta... om man ska åka till eller från USA fler gånger...

  • Kommentarer(0)//blogg.sunnanahast.se/#post634