Blogg

Blogg

En blogg om och av tvillingmorsan på den skånska landsbygden

Du har kommit till fru Sederblads alldeles egna mindre intelligenta funderingar i cyberrymden. Här kan du följa mitt liv på landet bland odrägliga hästskrällen, ungar, raggsockor i trätofflor och annat skräp. Enkelt sammanfattat som lantlig glamour.

Lämna gärna ett avtryck för eftervärlden genom snälla kommentarer i inläggen för då blir jag världens lyckligaste lilla människa. På riktigt alltså.

För att komma till vår officiella, ganska fula hemsida för Sunnanå Häst klickar du bara på länken. Enkelt va? Jag ska göra om sidan någon dag, var inte oroliga...

Världens mest annorlunda gästbloggare

ÖvrigtSkapad av Angela Sederblad lör, oktober 22, 2011 14:59:05

Det finns gästbloggare och så finns det Anna-Karin Liljedahl. Skillnaden mellan dem är milsvid så någon jämförelse tänker jag inte ge mig på. Fröken Liljedahl slår nämligen vanliga gästbloggare med hästlängder, både bokstavligt och bildligt talat. Galopp- och sifferpinglan från Krika är en annorlunda person. Men bortsett från den något vridna humorn är det inget betydelsefullt fel varken på henne eller på den otyglade tankeverksamhet som rusar omkring i hennes hjärnkontor. Eller, hon är kanske inte helt normalt funtad ändå? Eller så har hon bara ytterst livlig fantasi? Vi får se vad ni anser om hennes mentala status när hon uppenbarat sig här på bloggen… Tja, resten får hon själv berätta i en kort beskrivning av sin egen person, något udda barndomsminne och vad hon gör här på fru Sederblads blogg.

So let me proudly introduce you to fröken Liljedahl!!

Ojdå… det var ju ingen lätt uppgift att ta vid här efter denna eminenta introduktion och vad det gäller min mentala status kan vi väl lika bra, med en gång konstatera att den är inte top of the line då jag faktiskt ska ge mig på att gästblogga i Angelas fotspår – not an easy act to follow…

Jag är en kvinna vars liv består av pendling mellan världsmetropolerna Krika - Bjuv där jag på ett anläggningsföretag tolkar dagrapporter, ritar kartor, bitchar mig i allmänhet and keep the money coming – lider av ett konstant dåligt samvete då jag är ständigt bak i arbetet för att ett ansenligt antal hästar (- som gett sig fan på att inte försörja sig själva) och ett ännu större antal katter kräver någon som mockar skit, tömmer lådor och passar upp på en ganska stor gård vars nällor och kvickrot hotar att utvecklas till aldrig skådad storlek.

Min paradrätt är knaperstekt ägg med fesljummen Cola och enda anledningen till att jag är sambo är att jag indoktrinerat mannen med att där finns inga andra kvinnor i världen…

Kan visserligen förstå när jag läser detta själv att mitt liv kan te sig väldigt glamouröst, men det är det inte – i alla fall inte när det regnar… Men under dagen levererade Angela, eller rättare sagt hennes barn, en utmaning som jag inte kunde motstå. De gav mig två, högst realistiska skeende att grubbla över som underlag för ett blogginlägg... hmmm tricky tricky...

Felicias uppslag ”- Vad jag skulle gjort om jag var Kalle Anka och blev anfallen av åtta råttor?” (jag menar ÅTTA - hade det varit sju vore det ju helt självklart…) och Rasmus, mer manliga ”- Vad jag skulle gjort om jag blev anfallen av en björn?”, kräver lite eftertanke...

På A svarar jag - tagit fram hagelgeväret och pepprat dom fulla med bly… skrikandes ”– Don´t run, you just die tired… Hoo Ha!!”

På B svarar jag - tagit fram epilatorn and watched the bear run like hell!

Min fantasi har aldrig varit mager, och ej heller min fysiska uppenbarelse. Som ett tydligt exempel av min livliga fantasi kan nämnas att jag som sexåring hade allvarliga problem med min kroppsuppfattning. Jag var, vi kan kalla det välbyggd med grov benstomme under hela min barndom fram till dess jag nådde tonåren då jag drog iväg på längden och jämnade bokstavligen ut kilona uppåt. Under en underbar sommardag lekte jag och min ett år äldre killkompis, häst och vagn med en säckakärra. Jag fick första passet som häst, och jädrar i havet vad han fick åka… Till saken hör att han var en synnerligen spinkig och klen sjuåring som nästan åkte av säckakärran av accelerationen . Efter en rejäl runda med plattan i mattan, eller i detta fallet de röda tollorna som trumvirvlar i marken var det då hans tur att dra mig på säckakärran. Jag satte mig till rätta, rättade till sittskyddet och höll mig i skaklarna... Tiden för ett hiskeligt äventyr var inne. Han böjde sig ner och greppade säckakärran – och där tog själva äventyret slut. Han kunde inte rubba den, än mindre dra den framåt... Jag kan fortfarande se mig sur som en citron sparkandes med de röda tollorna i singeln samtidigt som han, som räcker mig till naveln, tittar under lugg och är säkert skiträdd för att han skulle få en smäll. Skulle jag någon gång glömma detta ställer gärna min mamma upp och visar filmen…

See ya´ll!! /Anna

  • Kommentarer(4)//blogg.sunnanahast.se/#post749